Det som är verkligt creepy är att även om beslutet enligt beviset togs den 9 januari, och även om jag höll brevet i min hand den 21 januari, så ramlade avin in i min brevlåda medan jag var ute den 20 januari.

Och den 20 januari är dagen då jag först anlände till Sverige som åttaåring för 21 år sen. Hade jag bara tagit ut brevet på fredagen så hade jag alltså fått veta att jag är medborgare samma datum som gäller för min ankomst till Sverige.

Men nåja, det är ju en riktig vinkling det också. Beslutet togs den 9 januari och den väger ju tyngre egentligen.

Varför det dröjde så länge för mig att bli medborgare ska jag kanske inte gå in på så mycket här. Kort sagt, jag har aldrig köpt den optimistiska föreställningen att vi fantastiska svartskallar är en del av det nya Sverige, ska bygga vidare för framtida generationer, blah blah blah. Jag ser en annan verklighet runtom mig där jag aldrig uppfattas som svensk på riktigt. Det stör mig inte så mycket, eftersom jag trots allt inte är född här. Men det är ju inte så kul att veta att även om jag hade varit född här så hade jag ändå varit ”invandrare”, och hade alltid fått frågan ”var kommer du ifrån?”, huruvida jag pratar svenska, och i vissa enstaka fall hade folk till och med tilltalat mig på engelska.

När jag var yngre ansåg jag av ovanstående anledningar att jag är hellre utlänning än någon som bara är svensk på låtsas, eller att jag hellre är utlänning än andraklassens medborgare.

I stort sett tycker jag likadant idag, men jag upplever Sverige mer som mitt hemland idag än vad jag gjorde för 10 år sen. Åtminstone det närmaste jag har ett hemland. Och framförallt är jag övertygad om att jag alltid kommer att bo här, och att jag till stor del är en produkt av det svenska samhället. Tror jag. Äh, jag vet inte. Det spelar väl egentligen ingen roll. Sverige och svenskhet är ändå bara en tankekonstruktion.

Det kändes i alla fall mer praktiskt.

Fast då brukade folk tycka att jag var barnslig. Jag var ju inte så vuxen heller. Inte ens i statens ögon.

Men det är jävligt lätt att påstå en sån sak när man själv inte har det problemet. Det är lätt att säga att man ska vara ärlig i vad man tycker om något, när man aldrig är den som riskerar att hamna på fel sida om det som alla andra gör eller påstår eller tycker. Speciellt när det händer ofta.

Idag var jag på konferens men under rasterna kändes det som ett sektmöte. Jag ville verkligen ställa upp den här gången. Men jag hade inte orken. Att ifrågasätta, att kritisera och på ett sätt att överhuvudtaget ge mig in i en diskussion om samma sak som behandlas under en hel arbetsdag. Och jag tänker inte acceptera att anklagas för att vara oengagerad, för det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om tänker jag av olika skäl inte gå in på nu.

Poängen är att jag är så trött på det här och borde inte behöva ha en identietskris vid 29 års ålder.

Man vet att man är gammal när det är 11 år sen som den här plattan kom ut. Queens Of The Stone Ages andra album, med den evigt oklara titeln.

För mig har den aldrig varit äldre än ”några år”, och det är svårt att hålla räkningen när man sedan länge har släppt QOTSA som ett av favoritbanden (sådana har man väl knappt nuförtiden ändå?).

Men nu hamnade jag plötsligt i ett moment där jag brydde mig väldigt mycket, och då gick det upp för mig. Elva år. Fan.

Det som gör att jag känner tillräcklig starkt för den för att reflektera över detta faktum är att den kom ut under en period då jag höll på att övergå från att vara en tjockskallig tonåring med elgitarren som vapen, till en ung man som var mindre rigid i sitt sätt att se på världen och konstnärliga uttryck, men som fortfarande bara var 17-18 år och hade därför rätten att vara väldigt kaxig och ha en dra-åt-helvete-attityd mot allt och alla, och råd att skratta väldigt mycket, och ha en ganska ljus framtidsbild jämfört med vad som är fallet nu.

I den konstanta tillvaron av allmän anti ingick det att dyrka det kaliforniska pionjärsbandet Kyuss, som i början av 90-talet skapade ett sound som egentligen definierar subgenren stoner rock. Grumlig och basdriven riffrock, som kan upplevas som väldigt svårtillgänglig eller tråkig för den som inte kan sin rockhistoria.

Men Kyuss var ett tillräckligt ungt band för att Josh Homme skulle inleda något nytt med en lång framtid för sig. Det blev Queens Of The Stone Age, och det var därför självklart att jag skulle ha ett intresse för ett sånt band. Och jag har alltid uppskattat sättet på vilket han tog in något så oaccepterat in i popens värld.

Så, vid årsskiftet när jag skulle fylla 18 var QOTSA ett het band på uppgång. Fortfarande relativt okänt, men populärt hos musikjournalister och på många sätt trendigt. Och eftersom jag som sagt hade fått ett mer bejakande förhållningssätt till omvärlden var det spännande och inte jobbigt, att för en gångs skull vara synkad med det som sker, istället för att som vanligt upptäcka saker som hade hänt 5-10 år tillbaka i tiden.

Några år senare tappade jag intresset, förmodligen för att tung rock hade börjat kännas väldigt förutsägbart, men jag kommer alltid att minnas den där korta perioden av ungdomlig optimism som sammanföll med det här albumet.

Och av delvis olika och delvis olika anledningar kan jag med facit i hand plocka ut deras spelning vid samma period som den sammantaget bästa konsertupplevelsen. Det var den 8 december 2000 på Kägelbanan vid Södra Teatern. Tåget upp från Norrköping och på grund av bristande kommunikationer nattetid svåra, trötta och kyliga timmar efteråt. Men det var fortfarande ett äventyr. En intim spelning som i sig kanske inte var någon sensation, men som ändå omgavs av allt det där som jag har försökt förklara ovan. En tid då man kunde göra det tillsammans med andra istället för att som nu alltid råka vara den enda personen som gillar det och det bandet. Och en tid då man inte behövde reflektera över vilket tragiskt ställe Stockholm är i ett större samhällsperspektiv. Kanske var det inte ens så tragiskt för 11 år sen, vad vet jag. Men att få uppleva den kvällen igen skulle jag ge ganska mycket för.

Den kvällen för elva år sen…

Det jag vill säga är att den ständigt hyllade Maciej Zaremba har för mig alltid haft något misstänksamt över sig.

Jag tycker se mig samma mönster varje gång. Zaremba kommer med en artikelserie och behöver bara ta till några grepp och vara någon speciell för att hela det tidningsläsande samhället ska gå ner på knät och geniförklara honom.

Denna enkla historia går ut på att Zaremba ska underkänna Sverige på väldigt viktiga områden, vilket alltid är populärt. Alla är redan överens om att landet står i förfall. Med Zaremba kan folk med bildning frossa i missnöjesyttringar utan att känna sig som en bitter pöbel från unkbältet i Sydsverige.

En annan komponent är att hans texter ska vara sjukt långa. Kvantitet räknas fortfarande. Är det långt, så måste det vara seriöst, och är det seriöst lär det vara bättre än det mesta.

Och så måste han heta något som Maciej Zaremba. I det här sammanhanget kan man inte heta Lasse Gustavsson eller något åt det hållet. Heter man Maciej Zaremba och synar Sveriges brister så gör man det på goda grunder, i och med att man är en exotisk och filosofisk typ från kontinenten som är sjukt vass och kompromisslös. Den där Zaremba, han kan, han.

Och sist men inte minst använder han sig av svåra eller ovanliga ord. Enligt det kvantitativa synsättet så måste man vara jävligt kunnig om man kan många ord.

Det var just så jag kom fram till att det inte bara är jag som tycker mig ana att något är lite fel.

Jag läste hans reportage där han besökte en sekt till skola i Polen och blev lika impad som vilken annan ny sektmedlem.

Men det viktiga här är att Zaremba använde ordet telning för att beskriva barn. Inte en gång, utan två gånger, på helt olika ställen i texten. Det är så en medioker skribent förklädd till geni avslöjar sig; han använder ett ord som används för att det är ett ”svårt” ord på två olika ställen, vilket gör det hela till en medveten uppvisning. Fast tanken är ju att det bara ska finnas med en gång som om man bara råkat få ur sig något av alla orden i förrådet.

Jag har inget emot barn och inget emot parkärlek, men kan bara konstatera att det vanligaste mönstret är att folk inom dessa familjebildningar brukar knuffa bort sina kompisar mer och mer. Särskilt om kompisen själv inte har barn, till exempel.

Oväntat? Nej.

Däremot verkar det finnas en underliggande konsensus om att detta är något bra. Det är bra att inte längre umgås med sina kompisar eftersom ingen kan ifrågasätta att den tiden har ersatts med familjetid.

Jag vill härmed ifrågasätta just detta, och säga saker som visserligen bara är på ett reflektionsstadium, men som ändå kanske är sanna:

* Du är inte nödvändigtvis en bättre människa för att du är en bra familjemedlem. Det är inte nödvändigtvis bra att du umgås mindre och mindre med vänner eftersom du måste ägna den tiden åt familjen. Den här familjekärleken kan lika gärna översättas till en mer cynisk betraktelse och utifrån det döma ut dig som ännu en stackare som hamnat i det rovkapitalistiska samhällets extrema konsumtionskultur. Visst, du älskar dina barn, men samtidigt är sanningen den att istället för att utbyta erfarenheter och reflektioner med dina vänner så är du varje dag upptagen med att konsumera. Konsumera leksaker, mat (som hobby), heminredning, bygg och sist men inte minst… Kanske barnet självt? På samma sätt som du ville ha en docka eller gosedjur så ville du nu ha ett barn. En söt liten sak som springer runt i hemmet och ger dig glädje. Och är dessutom en oändlig källa till konsumtion eftersom det alltid finns en ursäkt för alla prylar som barnet behöver. Detta gäller även dig som inte har barn, men som ändå valde att stänga ut alla andra för att investera i ditt förhållande som i detta nya perspektiv är snarare ett projekt.

There, I said it.

Sen kom universitetet och något som man i alla fall till en början upplevde som vuxenliv. Jag slöt fred. Allt blev bättre och bättre, och självömkan var nog bland det barnsligaste som fanns.

Till och med när vissa saker började gå betydligt sämre såg man tillbaka på sitt gamla jag och hånlog. Det blev ingen ny krigsförklaring. Bara en strävan att göra det som förväntas av en på ett bra sätt. Jag ville inte ens få skymten av den känslomässiga bitterheten. Jag tog fram en dualistisk världsuppfattning och krossade den ena delen.

Men just när jag hade hamnat i 30-årskris gick det tillbaka 10 år. Inte helt och hållet, men jag har försökt lura mig själv. Jag har inte velat se saker som idealisten i mig faktiskt såg, även om hans reaktion var lite tveksam. Jag hånlog, men när jag nu lyssnar på Billy Corgans sorg, frustration, ångest och pessimism känns det som att både och han och jag hånler åt den vuxne Hossein.

Förlåt mig, det tidiga 90-talet, jag ska aldrig hånle igen. Jag hade fel.

De där bläckpennorna som man kan köpa på Clasa till ett snittpris på ungefär en krona är sjukt bra. Jag har redan haft det på känn efter konventionell användning, men råkade ha en i ett helt tvättprogram precis. Skaftet var dessutom utskjutet. Ändå kunde den skriva på pappet hur bra som helst efter den turen.

En mindre bra grej som hände var att jag hade sönder armbandet på min klocka, eller ARMBANDSUR, medan jag justerade ett myggnät. Enligt mitt minne kostade själva uret bara 95:- typ 1996 på någon kedjebutik i Norrköping. Några år därpå fick jag ersätta armbandet men man kan ändå säga att jag hade haft den i minst 15 år. Frågan är nu om jag ska ersätta armbandet ännu en gång, eller utgå från det ekonomiskt visa, som handlar om att uret kanske ändå hinner dö innan det nya armbandet har betalat av sig.

När jag vikarierade på IV i våras fick jag en kommentar på klockan av några skejtkids. Jag förklarade att den är högst omärkvärdig och har i dagsläget ett marknadsvärde på typ två kronor. En av killarna sa att jag kan få en femma för den, så att det blir profit för min del. Det tyckte jag var en sjukt kul kommentar. Speciellt för att komma från en 17-åring.

Så, tänkte få ur mig allt detta istället för att än en gång hora ut mig på Facebook med fiffiga kommentarer om obetydliga saker, så att mina kontakter kan få en uppdatering om vad som händer i Hosseins liv; totalt befriat från vardagsbekymmer och ibland deprimerande känslor. Totalt gullig och harmlös, tänker att om jag inte nämner de mindre roliga delarna av livet så existerar dem ej, ungefär som den hippa delen av parlamentvänstern sällan pratar om klass och fattigdom, för det är ju så ”grått” och tråkigt.

Två tredjedelar av panelen var definitivt emot den idén och tyckte att det var osmakligt. Nu tog grabbarna i Looptroop verkligen i. Ungefär som ”sd må vara lite främlingsfientliga men riktigt så farliga är de ju inte”.

Min reaktion?

Jag mådde illa över ett praktiskt exempel på hur sd:s roll i svensk politik normaliseras precis som vi väntade oss efter valet.

Jag hade/har också en stark misstanke om att det bor en liten rasist i nästan varenda människa som upprörs mer av att någon beskriver sd som nazister än det som sd står för. En sådan människa som på olika sätt försvarar sd efter att först ha spelat teater i september 2010. En som innerst inne tycker att det är bra att sd existerar så att de kan kanalisera hans eller hennes egna trångsynta åsikter om att vi nog har lite för många människor med avvikande utseende i det här landet. Vi kan alltid diskutera nazism och gammal hederlig svensk bonnrasism – personligen anser jag inte att det finns någon väsentlig skillnad i ideologierna, sd råkar bara verka i en annan tid med andra förutsättningar – allt vi vill, jag fastslår att jag blir rädd för människan som jag precis har beskrivit. Jag kan inte vara vän med en som inte förstår hur extremt vidrigt detta parti är. Som blundar för alla extremt orättvisa och ofta mer eller mindre kriminella påhopp som minoritetsgrupper i det här landet utsätts för av människor som representerar eller stöder detta rasistiska parti. Blir man upprörd av kopplingen som Looptroop gör, oavsett om Looptroop har helt rätt eller inte (deras budskap förvrängdes rätt hårt, för övrigt), då har man just inte fattat allvaret.

Och de här blåögda människorna tänker jag på när jag läser artikeln om rasisten som får sitta kvar som nämndeman i migrationsdomstolen i Varberg.

Jag tänker på dem, tänker på politik i ett globalt perspektiv, och skäms över Sverige.

* Down On The Upside, A&M, 1996

Även om Soundgarden åtminstone som liveband återförenades förra året, och även om de kanske kommer att göra ytterligare studioalbums i framtiden, så kommer detta i praktiken ändå vara bandets sista album innan man officiellt splittrades våren 1997. Man kan inte vara borta i nästan 15 år och förvänta sig att man tog en liten paus. Eller som Izzy Stradlin skulle ha sagt: You just don’t step inside, to 14 years.

Nå, det spelar ju mindre roll. Frågan är hur man ska bedöma Down On The Upside. Jag har, sedan 14 år sen då det blev en av de första CD:n som jag köpte, omvärderat innehållet om och om igen, och tycker fortfarande att det är den mest svårbedömda. I stunder när jag kan tycka att Badmotorfinger är för köttig eller bombastisk, och Superunknown för gigantisk, kan jag känna att DOTU är underskattad, medan jag annars kan tycka att tråkstämpeln som den har fått på sig, åtminstone från icke-fans, inte är helt obefogad (tyvärr visualiseras denna ”misstanke” av det ganska tråkiga omslaget).

Producerat för första gången av bandet självt, är en stor skillnad mot föregångaren det att man har valt att söka något av ett livesound. Vilket jag normalt tycker är bra, ibland till och med förebildligt. Men Soundgarden var inget vanligt band och framförallt var Superunknown inget vanligt album. Så man vinner inga extrapoäng per automatik för att man låter mindre produktionsstyrd.

Det finns dessutom en viktig faktor som handlar om att det här livesoundet inte matchas av någon exceptionell musikalisk komposition av det slag som demonstrerades på Superunknown. Inte tillräckligt. Till skillnad från de föregående albumen finns det en tydlig kvalitativ skillnad mellan de bättre och de sämre låtarna. Att bandet valde att ta med hela 16 låtar gör inte saken bättre. Kanske såg de en bantad låtlista som reträtt, med hänvisning till föregångaren.

Så, om merparten av albumet höll samma nivå som de bästa låtarna, då hade det varit ännu en klassiker på sitt eget sätt. Jag hade haft mindre att ifrågasätta. Det hade kunnat vara deras ”white album” om Superunknown var deras Sgt. Pepper. Nu blev det inte mer än en värdig avslutning.

Och de bästa låtarna är: Öppningsspåret ”Pretty Noose”, som är väldigt rak och ändå komplex. Jag hade bara föredragit en kortare intro. ”Dusty”, som i raderna till förrefrängen har gett namn åt albumet, är mångsidig och skiftande folk-rock. Hiten ”Burden In My Hand” är ganska basic i sin utformning, med avseende på vers och refräng etc. men… Ja, det är inte per automatik ett minus. Sist men inte minst har vi ”Ty Cobb”, som blandar bluesgrass med västkusthardcore.

De andra? Finns en del andra som är värdiga en plats på plattan – ”Never The Machine Forever”, Thayil sägs ha tyckt att bandet gått bort från sitt signatursound för mycket, men hans egen bidrag håller inte måttet i jämförelse med sina gamla riffkanoner, och ”An Unkind” för att ta ett par exempel – men andra borde inte ha fått vara med. ”No Attention” är en tråkig rocker som tydligen gallrats bort under Badmotorfingerinspelningarna, och här är det uppenbart varför. De atmosfäriska låtarna som ”Applebite” och ”Boot Camp” köper jag inte heller, riktigt. Två år tidigare hade sånt fått vara B-sidor istället. Och i helhet är det alldeles för många melodier i moll, något som jag generellt har ganska svårt för i dessa sammanhang. Tidigare fanns det en mer ambivalent hållning mellan moll och dur.

Betyg: 7/10

* Superunknown, A&M, 1994

Badmotorfinger var ett genombrott, både kommersiellt och kreativt, men det var inte förrän 1994 som Soundgarden fick sitt stora genombrott, fullt jämförbart med de andra giganterna i Seattle. Därmed slöts cirkeln – efter att ha varit det första bandet att få uppmärksamhet utanför Seattle, och det första att skrika kontrakt med- och släppa ett album på ett storbolag, blev man det sista bandet att nå ut till de stora massorna.

Och i det här fallet har alla rätt. Kritikerna, de vanliga lyssnarna och fansen skulle nog alla skriva under på att Soundgardens fjärde album blev deras bästa. Jag skulle själv säga att det är möjligen världens bästa rockplatta någonsin. Inte som i att det är den ultimata rockupplevelsen, men att det som ett konstnärligt verk är fulländat, om än inte perfekt. Kollegorna i Nirvana, Alice In Chains och Pearl Jam var musikaliskt aldrig nära att nå sådana höjder. Och det är egentligen konstigt att man gjorde detta direkt efter något som egentligen var ganska mycket att leva upp till. Att ta ett stort steg från Louder Than Love var en sak, att följa upp Badmotorfinger en annan. Att bandet bestod av fyra i princip lika viktiga komponenter skymtades redan med Badmotorfinger och här ”peakar” alla som musiker och låtskrivare. Superunknown är den typen av verk som har krävt sitt arbete och extrema koncentration. Det är inget som har jammats fram i en lokal.

Superunknown är ett gigantiskt album i flera bemärkelser, bestående av 15 låtar (den europeiska versionen har därtill den underbara ”She Likes Surprises” som ett bonusspår) och som tidsmässigt skulle ha klassats som ett dubbelalbum enligt vinylerans normer.

Vad är det som har hänt sen sist?

Det är fortfarande mycket slötungt, men inte fullt lika rifforienterat. Kompositionen är mer detaljrik, musiken är mer mångfacetterad. Chris Cornell sjunger mer och skriker mindre. Experimenten med okonventionella gitarrstämningar har utvecklats. Det finns helt enkelt mer att lyssna på, både i för- och bakgrunden. Stabiliteten sett till mängden imponerar. Möjligen är sången stundtals för högt mixad, på bekostnad av en del gitarriffpartier som egentligen är minst lika tunga som det värsta man kan hitta på Badmotorfinger, som i ”Mailman” och ”4th Of July”. Men det är mest viljan att ifrågasätta perfektionen som plockar fram den punkten.

Öppningsspåret ”Let Me Drown” handlar i stort sett om att göra samma saker som förut på ett snabbare och enklare sätt. ”My Wave” är en radiovänlig rocker som växer under den senare delen när det precisionsrytmiska och poppiga riffandet övergår i karaktäristisk psykedelia. Titelspåret kan sorteras i samma skola, med skillnaden att den är mer storslagen och mindre konventionell. ”Fell On Black Days”, en av singlarna, hade jag länge ganska svårt för eftersom den nästan hade den klichéartade rollen som ”balladen”, även om den egentligen inte är mycket av en ballad. Bara lugn rock. Men nu när jag är typ lika gammal som Cornell när han skrev den har jag lättare för att se vilken vacker låt det är. ”Mailman” består i grunden av ett ohyggligt tungt riff (E- och A-strängen stämda neråt två hela respektive ett helt steg), men har i verkets koncentrationsanda arbetats till något mer. Bitvis har trummisen Cameron som skrivit musiken vänt konventionens logik till att låta gitarren vara den statiska basen, som låter tummorna stå för de oväntade dragen. Det är också första gången som bandet använder sig av en mellotron i den senare delen. ”Head Down” är Shepherds psykedelisk-orientaliska verk, som är både vacker och tung utan distade elgitarrer. ”Limo Wreck” är ännu en lång och slö jävel som skiljer sig från tidigare plattors motsvarigheter genom melodiska och psykedeliska detaljer. ”The Day I Tried To Live” är fin i början och slutet, men kanske aningen tjatig i refrängerna. ”Fresh Trendrils” är ungefär hela plattans alla ingredienser, framfört på ett funktigt sätt. ”4th Of July” är udden av kombinationen grungesurr och Sabbath-sludge, sett till själva riffen. Den punkrockiga ”Kickstand” och den eklektiska psykedeliasnutten ”Half” är två korta låtar som av den ouppmärksamme skulle kunna kallas för fillers, men jag som skriver den här ”recensionen” säger till dig läsaren att den som säger så har fel!

Hitsen ”Black Hole Sun” och ”Spoonman” har jag sparat eftersom jag antar att många undrar vad jag har att säga om dessa uttjatade låtar. Det jag har att säga om ”Black Hole Sun” är att jag visserligen också är lite småtrött på så sätt att jag bara brukar lyssna på den underbara sista minuten av låten som är en upplösning av låtens fasta strukturer, men behöver bara spela låten på min egen gitarr eller lyssna på en bra liveversion för att inse storheten. Cornell använder den så kallade drop-D-stämningen på sin gitarr, men där denna stämning normalt har använts till att få ett speciellt häftigt ljud och kunna spela på ett speciellt sätt gällande rock som drivs av tyngd och distortion, använder han ett mer utforskande förhållningssätt. ”Spoonman” är mer basic, men ”räddas” av replikskiftena mellan Cornell och Shepherd i verserna, och den egentligen väldigt häftiga rytmiska refrängriffen. Skedmusikspartiet kanske inte är lika häftigt som det ska vara.

Spektaklet avslutas med ”Like Suicide”, albumets bästa låt. Hur ska jag beskriva den? Melodiös, spatial, mystisk, tung, vacker, psykedelisk. Man kan förstås inte plocka låtens olika delar och berömma dem utanför den ursprungliga kontexten, men i brist på bättre knep så är de två sista minuterna en himmelsk upplevelse. Kim Thayil var aldrig en sologitarrist i konventionell mening, och jag har varken före eller efter detta hört så mycket solon att imponeras av, men här har han sin stora stund, även om den lyfts av kombinerande melodislingor i bakgrunden. Och det tar aldrig slut, utan mynnar ut i en överjävligt vacker rundgångspräglad melodi som ackompanjerar Cornells anspända stämma på de sista raderna.

Betyg: 10/10