Ansiktsförstörelse

Hossein Nayebagha bryr sig inte om ditt ansikte

Michaels anhöriga ”accepterade” att han blev muslim

Jag ska vara uppriktig. Jag gillar att se på den norsk-svenske muslimen som har flyttat i Syrien för att kriga för en särskilt vidrig mördarorganisation kallat IS.

Han är långt ifrån den förste som har skickat budskap till svenskar med vädjan om stöd till islamisternas krig mot Bashar Al-Assad i Syrien.

Det som gör honom speciell är att han inte är svensk enbart till nationaliteten.

Han är helt enkelt vit. En germansk arier som heter Michael Skråmo.

Media kallar honom för konvertit men vad jag vet var han inte troende kristen innan, och en muslim måste bekänna sig till Islam som en tro; det är inget man föds till. Så han är tekniskt sett en vanlig muslim.

Eller tja, jag antar att många muslimer och andra (eventuellt även jag) inte skulle se honom som en sann muslim eftersom han representerar en galen sekt. Men likväl, han har det gemensamt med alla andra inom tron att han tror på Islams version av Gud, Mohammed som hans profet etc.

Jag gillar det för att så många bonnrasister hakat upp sig på det faktum att det i media berättas om svenskar åker ner till Mellanöstern för att strida med terrorgrupper. Varför kallar man inte en spade för en spade? Det är ju svartskallar som åker och inga ”riktiga” svenskar.

Nu har vi en ”riktig” svensk.

När jag växte upp var Islam bara en detalj i allt främlingsfientligt som sades om ”invandrare”.

Efter 9-11 blev det kodord för svartskalle.

Ju fler såna här exempel det finns, desto svårare blir det för folk att använda kodifierade rasbegrepp.

Visst är det tragiskt att någon går med i IS. Det är det varje gång en individ gör det.

Men man kan inte blunda för det underbara i att det sitter en vit svensk kille, som av någon absurd anledning pratar helt vanlig svenska men uttalar ”Islam” på ett arabiskt sätt, pratar någon slags rå göteborgska och i detta utlägg om de stora dramatiska frågorna kallar Gud själv vulgospråkigt för ”han” istället för honom (objektsform). Det är dessa kontraster som skapar humorn.

I artikeln i Expressen får man läsa av en anhörig att familjen accepterade hans val att bli muslim för många år sen.

Någon kan säga att jag hakar upp mig på ord här.

Men det tror inte jag. Jag tror att det är talande att det blir tal om att acceptera hans val att bli muslim. Som om det i sig var otänkbart och framförallt otillåtet. Något hemskt som bara de där tokiga blattarna från Mellanöstern håller på med.

Och det sammanfattar väl varför jag gillar att se en vit svensk IS-mördare på video?

Annonser

Det började med jordbruket…

Det var bokrea online och jag slog till. Lierre Keiths Vegomyten (The Vegetarian Myth).

När jag först såg bilden på den svenska utgåvans omslag utgick jag ifrån att det var nåt slags beställningsjobb från köttindustrin.

När jag sökte fram att författaren var en radikalfeminist blev jag genast mer intresserad.

Inte för att jag har någon generell form av respekt för radikalfeminister. Men jag vet att de inte går hand i hand med matkapitalister.

Nu, drygt ett halvår senare har jag läst färdigt och vill rekommendera den.

Som naturvetenskaplig analfabet är jag inte rätt person att ta en stark ställning för eller mot Keiths teser, men boken är tankeväckande oavsett.

Ex-veganen Keith beskriver hur och varför hon övergav veganismen till förmån för en diet som strävar efter att likna den kost som åts av människan innan jordbrukets entré i människans historia. Hon menar att döden är en förutsättning för livet, och därmed är drömmen om ett ätande som inte orsakar lidande en illusion. Det låter säkert tråkigt och banalt när jag skriver det, men… Ja, det är väl just därför man ska läsa boken istället och inte långa referat av mig.

lierre

I början av min läsning sökte jag lite på nätet efter kommentarer och recensioner och länkade mig fram till en recension från någon av våra stora tidningars kultursidor som dissade boken med alibiargument som ”hon kommer inte med några förslag på bättre alternativ”, apropå att jordbruket – grunden för vår civilisation – är lite av boven i dramat. Det där känns som tankeförakt för mig och rätt typiskt för Sverige och dess lutheranska arv. Jag menar, inte fan ska man hålla tyst bara för att man inte har lösning på de största livsfrågorna?

Om någon misstänker att jag gillade den här boken för att det ger mig ursäkt att fortsätta äta kött så kan jag lugna hen om att min konsumtion av industrikött inte på långa vägar är förenligt med Keiths vision om en väg bortom den katastrof som jordbrukssamhället och storindustrin åsamkat oss.

Jag var vegetarian mellan 1999-2004. I walked the line, delvis just för att inte behöva få pekpinnar från folk som skulle kunna tro att jag var för svag för att välja bort köttet.

Men jag får erkänna att jag nu roas av det faktum att jag bara kan säga, Lierre Keith, man, när jag möts med kött-är-mord och andra djuraktivistiska klyschor.

Malin Lernfelts äpplen och päron

Det är nog ingen slump att jag inte har några vänner som kallar sig ”liberal” anno 2015.

Jag bor nämligen i Sverige som etnisk minoritet.

Jag växte upp med att lära mig acceptera att många människor i Sverige tycker att jag per auto är mindre värd än vissa andra människor baserat på min etniska tillhörighet.

Av naturliga skäl blir jag och de människorna då aldrig vänner.

Att vara ”liberal” och rasist är förstås inte samma sak.

Men att vara ”liberal” är att likställa dessa erfarenhet av rasism med att betala mycket skatt (som vissa faktiskt gör) eller hypotesen att staten tar ifrån mig min rikedom.

Och även om jag inte aktivt valt bort någon ”liberal” som vän är det naturligt att vår människosyn skiljer sig åt fundamentalt. Och därför har vi inte blivit vänner.

Jag skriver detta med anledning av att GP:s Malin Lernfelt skriver den här intelligensbefriade texten som bland annat understryker just det som jag har skrivit ovan.

Ett av samhällets mest tragiska faktum är att mediokra tänkare skriver ledare och dylikt i stora tidningar medan det kryllar av intelligenta människor i samhället som skulle kunna säga saker som faktiskt är intressanta och tänkvärda. Och visst, till viss del är det naturligt eftersom alla inte orkar/vågar ta för sig så pass att de till slut får den där megafonen. Men det kan inte vara hela förklaringen. Vad är då förklaringen? Fan vet jag…

Vad jag vet är att om man inte har förstått det vidriga i rasism så kanske man inte kan kalla sig antirasist i alla fall.

Företag och system

Jag lägger bara ut det här för att sprida vidare att det snart inte går att tänka ”det är inte Ryanair i alla fall” när man åker med Norwegian, som jag för övrigt bara gjort en gång i mitt liv.

Vad man ska dra för slutsatser av det vet jag inte. Glöm dock den falska tanken om någon slags marknadsdemokrati där kunderna med sina plånböcker visar vägen. Oreglerad kapitalism slutar alltid på det här sättet eftersom det ligger i dess natur.

När ett socialistiskt orienterat samhälle är dåligt är det för att systemet inte fungerar.

När ett kapitalistiskt samhälle är dåligt är det för att systemet funkar alldeles utmärkt.

Sämre villkor för de anställda är bättre för företaget, eftersom företaget tjänar mer pengar, och har alltså gjort rätt; maximerat vinsterna.

Om man som kund försöker styra riktningen rätt så blir man i slutändan mer eller mindre tvungen att inte äta, att inte tvätta sig, att inte resa, och så vidare.

Uppdrag granskning: en fet besvikelse

ÄNTLIGEN.

Så kände jag när jag såg trailern för Uppdrag gransknings avsnitt om det nazistiska våldet i Sverige.

Efter att ha sett den kan jag bara beklaga det faktum att den i slutändan lider av samma problem Sverige i stort har gjort sen… Jag, vet inte… Sen vi fick en borgerlig regering?

Vill man göra en elak tolkning kan man säga att programmet nästan normaliserar nazismen genom att fokusera för mycket på frågan ”använder nazister våld?” som om det var något främmande. Som om det fram till några enstaka händelser nyligen mest handlat om avskyvärda åsikter. Men det som gör nazisterna till en särskild grupp är att de tvingas tusentals människor i det här landet att leva under hot, något som de i regel inte ens har någon möjlighet att fly ifrån. Det räcker att du har fel hudfärg när du knallar omkring i en Stockholmsförort, som programmet ju visade. Men att poängtera detta lyckades inte Josefsson och gänget med, riktigt.

Det allra värsta är att det som hela tiden har skett skedde igen.

Uppdrag granskning känner uppenbarligen att de inte kan göra ett avsnitt om nazister som attackerar ”vanliga” medborgare UTAN ATT SAMTIDIGT LYFTA FRAM ”VÄNSTERVÅLD” i samhället.

Jag mår illa bara jag tänker på det. Hur man generaliserar det faktum att svarta människor – bland andra – blir attackerade med knivar i Sverige 2013 just för att de är svarta och inget annat.

När jag i början av det här inlägget reflekterar över att den här tendensen blivit tydlig sen vi fick borgerligt styre 2006 är det just en reflektion. Jag är inte ute efter att anklaga borgerliga politiker för att ha berett vägen för rasistiskt våld. Jag kan bara konstatera att det är den utvecklingen jag sett sedan mitten av 2000-talet.

Och det är förmodligen inte en slump. För en sak har borgerliga förespråkare aktivt jobbat med: att likställa rasism och antikapitalism.

Uppdrag granskning kunde nu inte göra det här programmet utan att nämna vänsterradikaler som använder våld. Snart kommer ett nytt program där man istället fokuserar på de vänsterradikalas syn på våld.

Men, NEJ, det är inte samma sak. Och man behöver inte gå in på invecklade teorier för att konstatera det. Det våld som vi ser av nazister i Kärrtorp, för att inte tala om attackerna mot individer på gatan, är inte samma sak som att våldsromantiker på vänstern attackerar nazister. Precis som de allierade styrkornas bomber över Tyskland 1945 inte är samma sak som tyskarnas koncentrationsläger då.

Det ena utesluter inte det andra. Det ena behöver inte vara bra för att det andra är dåligt. Men det handlar ändå om olika saker.

Jag skulle vilja säga att bara majoritetsbefolkningen kan missa en avgörande skillnad mellan rasistiskt våld och våld i en mer generell mening. Men jag antar att det finns tillräckligt många minoriteter som hellre vill ha en klapp på huvudet av den förstnämnda gruppen än att stå för det som är rätt.

För Fidel Ogu må vara en extrem nyliberal som vill avskaffa välfärdssamhället, for all we know. Han kanske tycker att arbetare ska leva på svältlöner för att de är lata jävla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att förtjäna samma respekt som de framgångsrika företagsledarna.

Vi vet inget om hans åsikter och det visste inte heller de nazister som attackerade honom.

När han kliver av ett tåg och knallar omkring på torget behöver han inte vara rädd för att AFA-folk ska springa fram och hugga honom med en kniv.

En sån sak förstår man tydligen inte i Sveriges mittfåra idag och det gör inte Janne Josefsson heller.

Och varför skulle han? Tji fick jag som hoppades för mycket av mannen som häromåret rasade mot media på Svt:s debatt som gäst, talade om hur rasistiska människor var ”livrädda” över det faktum att flyktingar skulle flytta in i deras orter och anklagade bland annat Aftonbladet för att hysa ett ”folkförakt” för att man valt att stänga dörren för rasistiskt hatpropaganda i kommentarsfälten.

 

Nederländsk neuros

Så, nu har jag läst klart den mest klockrena fotbollsrelaterade boken hittills (alltså i mitt liv, inte historien). Omslaget säger det mesta, liksom undertiteln. David Winners Brilliant Orange – The Neurotic Genius of Dutch Football från år 2000, strax efter EM 2000 i Belgien och Nederländerna.

281300

Den handlar om den väldigt speciella fotbollskultur som formades i Nederländerna på 60-talet och som sedan mynnade ut i det som kom att kallas för total football, med Ajax och Hollands landslag som dess representanter i början av 1970-talet.

Sedan de dagarna har Holland som fotbollsnation på något märkligt sätt utmärkt sig som ett land fullt av principmänniskor med starka åsikter om hur fotboll ska spelas. Alla följer också samma grundprincip som enkelt uttryck är totalfotbollens; spelintelligens, rörlighet och attack. Det är viktigare att spela god fotboll än att vinna i fotboll.

Under många decennier fördes detta ut i Europa av nederländska fotbollsmissionärer. Det mest framgångsrika exemplet är fenomenet FC Barcelona som i grund och botten är en konsekvens av att Johan Cruyff förde med sig Ajaxmodellen till Katalonien.

Detta har hållits vid liv ända in på 2000-talet, men man behöver inte vara någon stor tänkare för att kunna se att det förmodligen kommer att dö ut i den moderna fotbollen (den moderna världen?) där mångfalden slätas ut till förmån för framgångsrecept. Det må från och till spelas något som man kan kalla för totalfotboll, men det sker inte utifrån fotbollsideologiska principer, utan som resultatet av att det för tillfället ses som det mest vägvinnande sättet. Det är förstås lätt att att gå vilse i sådana resonemang och till slut behöva fråga sig om det innebär att totalfotboll handlade om annat än att vinna. Så var förstås inte fallet och det framgår också i vissa partier av Winners bok. Men man kan väl sammanfatta det med att konstatera att Johan Cruyff, som än idag envis håller fast vid sina övertygelser om hur fotboll skall spelas, är en relik från en svunnen tid. Och även om hans idéer har gjort FC Barcelona till en av världens mest framgångsrika och populära fotbollsklubbar, är han allt annat än ansiktet för FCB i klubbens PR-arbete.

Det allra intressantaste i boken är parallellen mellan den speciella nederländska känslan för yta på en fotbollsplan, och dess speciella relation till yta rent geografiskt, där yta historiskt har betraktats på ett lite annorlunda sätt på grund av den geografiska verkligheten; Nederländerna som ett artificiellt land, och ett väldigt litet land med en relativ stor befolkning som tvingar fram strategier för hantering av yta.

Och så den oundvikliga finalen i VM 1974 i Västtyskland, förmodligen den mest tragiska matchen i VM:s historia, där det vackra och goda förlorade mot det fula och onda. Även här finns en historia om Andra världskriget och dess betydelse för den holländska fotbollens syn på Tyskland.

För en svensk är det annars intressant att många av beskrivningarna av det speciella med det nederländska samhället stämmer väl in på bilden av den svenska modellen. Så medan den framträder som något väldigt ovanligt och fascinerande för den engelske Winner, är det för oss i Sverige ännu en tillbakablick på vår 1900-talshistoria.

Min nyare upplaga innehåller även en extrakapitel om VM-finalen 2010 där Bert Van Marwijks cyniska lag gjorde brott mot den holländska fotbollshistorien och sparade sin värsta sida till den viktigaste matchen – mot det Cruyffinspirerade Spanien med stommen i Barcelona.

Tider, platser, möten.

Mark Lanegan på Södra teatern.

Jag kan väl säga att det är första gången som jag betalade ett antal hundralappar för att se en konsert där jag räknade med att vara obekant med alla eller i alla fall de allra flesta låtarna. Det blev också så. Fast han körde en variant på Screaming Trees ”Halo Of Ashes” från deras sista album Dust (1996).

Screaming Trees, ja. Jag har nosat lite på Lanegans solokarriär. Framförallt The Winding Sheet som han släppte på Sub Pop 1990, då Screaming Trees annars fortfarande var ett av de mest intressanta amerikanska rockbanden. Jag antar att rent rockhistoriskt så är det mest intressanta där att han fyra år före Kurt Cobain spelade in en cover på Leadbellys ”Where Did You Sleep Last Night”. Ärligt talat tycker jag väl att det är direkt omoraliskt av Cobain att i sammanhanget roffa åt sig på det sättet. Men, skitsamma. Det finns ändå bättre låtar där.

Idag är Mark Lanegan något av en cowboy som fascinerar väluppfostrade européer i det att han på sitt lite romantiskt stereotypa sätt representerar allt som de fina pojkarna inte är. Mörk. Hård. Sliten. Mystisk. Nästan lite farlig med sin whiskeyröst. Han drog säkert även på sig ännu mer fina pojkar och flickor efter att ha samarbetat med nån skotsk indiebrud eller nåt. Jag kunde nånstans aldrig förlåta honom för det. Så jag blev rätt avtänd.

IMAG1692

Vad jag försöker säga är att jag var där i egenskap av ”fan” av Screaming Trees 80-talsplattor fram till EP:n Change Has Come (1990) som är det sista överjävligt coola som Seattlebandet gjorde. En tid då Lanegan var en ganska vanlig ung smågalen frontman, och hade under några år en perfekt balans i sin bitterljuva stämma. Postpunkens Jim Morrison. Det var ett band, såklart, men han var definitivt det som gjorde bandet speciellt. Egentligen inte mycket att klaga på resten av 90-talet, men ja, det var inte riktigt samma sak sett till helheten.

Just 80-talet är det som gjort att Screaming Trees under alla dessa år förblivit en av mina favoriter. Där jag mer eller mindre lämnat många av de gamla grungebanden från förr bakom mig, har Trees hela tiden varit aktualiserade i takt med att jag upptäckt nya saker från det äldre materialet och kunnat omtolka mycket. Det finns kanske inte en enda fantastisk album att tala om, om man tänker kvantitativt. Dessutom är ju ljudproduktionen ofta bedrövlig. Och SST kommer ju aldrig att remastra något så man har det man har. Men det räcker långt. Med kvantitativt menar jag att det är sällan mer än en handfull låtar som är riktigt bra. Den bästa – Invisible Lantern (1988) har problemet att den börjar med den sämre hälften och tyvärr är det ju det som präglar bilden av ett album.

Nå, konserten igår var faktiskt riktigt bra, ofta med en härlig smått hypnotisk känsla,  men jag har inte så jättemycket att kommentera eftersom låtarna var obekanta för mig.

Lanegan signerade skivor efter spelningen så jag fick tillfälle att skaka hand med honom. Jag låtsades vara superglad efteråt men egentligen gjorde jag bort mig lite när jag generat försökte förklara honom hur stort det var för mig att möta honom så. Det är ju ungefär som att Lanegan själv skulle ha ett möte med nämnda Jim Morrison eller något i den stilen. Framförallt var det jävligt absurt. I ungefär 15 år har jag från och till tagit på mig hörlurar och sjunkit in i hans härliga röst och lite fantiserat om att ha fått vara med när Trees kom fram på den tiden. Den amerikanska undergroundscenens allra bästa period. Och så sitter han plötsligt precis mittemot en. Absurt. Surrealistiskt.

 

Anders knows

anders_bengtsson_offside_pc02svm_0

Det här är journalisten Anders Bengtsson och jag kommer att skriva ett kritiskt blogginlägg om honom nu. Någon kan därför få för sig att jag lägger upp bilden som nån slags måltavla för en massa avsky.

Men nej, jag vill bara att det ska framgå tydligt att Anders Bengtsson inte är något slödder. Han vet hur man för sig. Han är väldigt vit och väldigt väluppfostrad, väldigt vältalig och väldigt rätt på alla möjliga sätt.

Alltså att man märker att Anders Bengtsson är redaktör för statusfotbollstidningen Offside. Eller förlåt, MAGASINET Offside.

Han är med andra ord ingen billig neger som hiphopartisten 50 Cent.

Därför är han väldigt tydlig med att han ogillar att Svenska fotbollsförbundet på ett avlägset samarbetar med 50 Cent på ett kommersiellt plan. Genom försäljning av hörlurar.

Att han dessutom avskyr det här svarta monstrets konstform framgår av titeln på blogginlägget där han redogör för allt detta på Offsides hemsida.

I inlägget får vi lära oss rätt mycket om vilken dålig människa 50 är. Han är en riktig ligist. Säljer knark. Sitter i fängelse. Blir skjuten av andra ligister. Har ett ovårdat språk.

Det allra viktigaste i sammanhanget är att han är åtalad för att ha misshandlat sin flickvän.

Anders tycker att vi borde ha fattat att 50 är en kvinnomisshandlare av att lyssna på följande textrader från senaste plattan:

Just one night, two night. It could be three of us. Yeh, yeh, yeh. Girl, we could get it ooon. Where ya´ girldfriend. Girl, we can have a ball. Bring ya’ girlfriend. Life’s too short to not fuck on the first date.

Jag menar, det är ju uppenbart att karln inte har respekt för kvinnor, så då är det lätt hänt att han slappar till dem. Han vill bara knulla. Har ingen stil. Ingen hövlighet. Han borde lära sig av Anders som gifter sig med en kvinna och skaffar barn. Och skriver krönikor om det i Offside där alla väluppfostrade karlar känner igen sig i hans reflektioner om diverse fotbollsrelaterade saker i livet.

Det är inte svårt att bli imponeras av hur Anders delar ut den ena knocken efter den andra på den dumme babianen som förstör Sveriges ungdom. Är en jävligt dålig förebild. Så det är helt uppåt väggarna att det överhuvudtaget har funnits någon form av kontakt mellan representanter för Svenska fotbollsförbundet respektive 50 Cent.

Tur att SvFF i alla fall inte är sponsrat av ett företag som tillverkar kläder, bollar och skor med slavlöner, eller hur, Anders?

…Jag får nästan lusten att säga upp min Offsideprenumeration när jag läser sånt.

Men då kanske jag hamnar i samma båt som en Margret Atladottir, redaktör för sajten Politism.

Hon har också en beef med Svenska fotbollsförbundet. De borde skämmas för att de låter Alexander Gerndt spela (nåja, sitta på bänkten mest) i landslaget trots att han för ett par år sen dömdes för att ha misshandlat sin fru.

Det spelar ingen roll att han har avtjänat sitt straff. Han har misshandlat sin fru i sitt privatliv så om han spelar i landslaget så visar det att förbundet tycker att det är rätt lugnt att slå kvinnor. De uppvisar kvinnohat.

En gång svin, alltid svin. Ta bort honom. Sopa undan skiten.

Man skulle kunna tro att Alexander Gerndt var en springande reklamskylt för kvinnomisshandel. Att han ÄR mäns våld mot kvinnor. Att han tycker att det är okej. Att han överhuvudtaget har några offentliga åsikter.

Vettefan om det är SvFF som ska skämmas. Själv tycker jag att Anders Bengtsson ska skämmas. Och att det här med att tänka till innan man agerar känns mer angeläget för Margret Atladottir än SvFF.

Saknar Guardiolas bidrag

simpsons-and-philosophy2

När jag första gången såg den här boken för cirka 10 år sen tänkte jag att den skulle vara fantastiskt kul och intressant.

Nu har jag läst den och… Tyvärr; don’t believe the hype.

The Simpsons And Philosophy är en samling facklitterära texter med filosofiska perspektiv på serien som är så kult att en beskrivning vore löjlig.

För det mesta är figurerna i Simpsons bara en ursäkt för att diskutera filosofi. Ofta känns det ihåligt. Oapplicerbart. Ofta är författarna ganska dåliga. Ni som har läst många böcker från förlaget Studentlitteratur känner kanske igen det. Forskare är ibland ganska bedrövliga skribenter för att vara intelligenta människor med skrivförmåga.

En del av det är kanske jag. Ibland blir jag kallad filosofisk av människor och det känns så främmande även om jag förstår varför. Kan man vara filosofisk men ändå ointresserad av filosofi? Alltså, att man reflekterar, överanalyserar sin omgivning, men är ändå en helt annan typ av människa än nördarna på filosofiska institutet som verkligen grottar ner sig i detta och känns ibland – faktiskt – insnöade.

Jag menar, när Aristoteles etik kommer på tal… Vad ska jag säga, idag är jag så pass gammal att jag vet att skiten tråkar ut mig och att det kanske inte är en brist i mig utan en brist i filosoferna. Om man nu absolut måste tala om brister.

Och jag repeterar, Aristoteles etik applicerat på Homer Simpson funkar inte. För att ta ett exempel.

Självklart finns det mer läsvärt material. Det här är en blogg och inte en recension så jag tänker inte bläddra och hänvisa. Men jag tar med mig ett ifrågasättande av den ironiska humorn.

Vad säger det om mig att jag finner Louis CK:s komedi som den allra bästa? Att jag har gett upp och accepterat det kapitalistiska klassamhället?

Har inget svar på det här och nu, men om en bok får mig att ifrågasätta min kärlek till Louis CK så ska den ha viss cred.

Rinkeby håller mig nere

”Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund.”

Så skriver Damon Rasti i sin debattartikel som handlar om rasism olika minoritetsgrupper sinsemellan.

Jag tror att det finns en ganska enkel förklaring till det, Damon. Är du beredd?

 

D

U

 

Ä

R

 

E

N

 

S

V

A

R

T

S

K

A

L

L

E

Såklart du skulle bara höra grova rasistiska uttryck från andra immigranter, eftersom majoritetsbefolkningens rasister i Sverige ändå inte skulle hamna i konversationer med dig där de känner sig trygga nog att vara helt öppet rasistiska.

Jag tycker inte att det är direkt fel att skriva det som Damon skriver. Jag tror inte och har aldrig trott att rasism är exklusivt för ”vita” svenskar.

Men artikeln irriterar mig ändå eftersom jag kan kontextualisera.

Det påminner mig om en annan debattartikel från DN:s insändarsida där en muslimsk man med immigrantbakgrund vände sig alla andar muslimer i Sverige och undrade varför de är så rabiata och konservativa angående vad man får och inte får göra som muslim samtidigt som man inte alls verkar bry sig så mycket om andra typer av orättfärdiga beteenden som att fuska med skatten eller utnyttja socialbidrag.

Det faktum att DN såklart publicerar ett sådant yttrande. Hade jag läst det idag hade jag allmänt DN för hets mot folkgrupp.

Mycket riktigt kom någon dag efter ett svar från random svenne till mr duktig MUSLIJM som tar upp den viktiga frågan: Vad gör ni själva för att andra inte ska förakta er? Random svenne tackar muslijmen. Fler borde vara som du!

Nu kommer alla smygrasister också att vara lyriska över Damons retoriska frågor till… Ja, vem, ska jag säga oss?

”De är ju själva rasister! De är värre än alla andra!”

Och givetvis är det ingen slump att SvD publicerar Damons budskap.

Som saknar djup och fyller ingen annan funktion än att föra fram ett ”sanningsvittne” för alla rasister i det här landet. Jag menar, är det någon med inblick som på allvar tror att alla de dårar som uttrycker rasism mot andra minoriteter verkligen läser dagstidningar?

Och hur stort problem är det egentligen i relation till den strukturella rasism som majoritetssamhället utövar på minoriteter? Hur många immigranter är det som fruktar att deras möjligheter i livet ska begränsas på så sätt att andra små grupper i samhället stänger dörrar för dem? Det må vara jävligt beklagligt om syrianen diggar SD för att hen föraktar muslimer, men i slutändan är det inte det som gör att vissa minoritetsgrupper alltid måste ta med sitt etniska ursprung i beräkningen när de söker jobb, lägenhet, utbildning etc. Det är inte den där sorgliga dåren de tänker på, utan på samhället i stort. Makten.

Jag stör också över det som jag upplever som en falsk bild av rasism bland iranier, som här låter som något väldigt utbrett.

Den existerar och jag har stött på den. Men det har alltid handlat om klart äldre generationer med politisk hemvist i högern, än de som jag själv och Damon är en del av, för att inte tala om de som är yngre än oss. Men Damon stöter tydligen på dessa rassar konstant. Maybe it’s the friends you choose, Damon.