Uppdrag granskning: en fet besvikelse

ÄNTLIGEN.

Så kände jag när jag såg trailern för Uppdrag gransknings avsnitt om det nazistiska våldet i Sverige.

Efter att ha sett den kan jag bara beklaga det faktum att den i slutändan lider av samma problem Sverige i stort har gjort sen… Jag, vet inte… Sen vi fick en borgerlig regering?

Vill man göra en elak tolkning kan man säga att programmet nästan normaliserar nazismen genom att fokusera för mycket på frågan ”använder nazister våld?” som om det var något främmande. Som om det fram till några enstaka händelser nyligen mest handlat om avskyvärda åsikter. Men det som gör nazisterna till en särskild grupp är att de tvingas tusentals människor i det här landet att leva under hot, något som de i regel inte ens har någon möjlighet att fly ifrån. Det räcker att du har fel hudfärg när du knallar omkring i en Stockholmsförort, som programmet ju visade. Men att poängtera detta lyckades inte Josefsson och gänget med, riktigt.

Det allra värsta är att det som hela tiden har skett skedde igen.

Uppdrag granskning känner uppenbarligen att de inte kan göra ett avsnitt om nazister som attackerar ”vanliga” medborgare UTAN ATT SAMTIDIGT LYFTA FRAM ”VÄNSTERVÅLD” i samhället.

Jag mår illa bara jag tänker på det. Hur man generaliserar det faktum att svarta människor – bland andra – blir attackerade med knivar i Sverige 2013 just för att de är svarta och inget annat.

När jag i början av det här inlägget reflekterar över att den här tendensen blivit tydlig sen vi fick borgerligt styre 2006 är det just en reflektion. Jag är inte ute efter att anklaga borgerliga politiker för att ha berett vägen för rasistiskt våld. Jag kan bara konstatera att det är den utvecklingen jag sett sedan mitten av 2000-talet.

Och det är förmodligen inte en slump. För en sak har borgerliga förespråkare aktivt jobbat med: att likställa rasism och antikapitalism.

Uppdrag granskning kunde nu inte göra det här programmet utan att nämna vänsterradikaler som använder våld. Snart kommer ett nytt program där man istället fokuserar på de vänsterradikalas syn på våld.

Men, NEJ, det är inte samma sak. Och man behöver inte gå in på invecklade teorier för att konstatera det. Det våld som vi ser av nazister i Kärrtorp, för att inte tala om attackerna mot individer på gatan, är inte samma sak som att våldsromantiker på vänstern attackerar nazister. Precis som de allierade styrkornas bomber över Tyskland 1945 inte är samma sak som tyskarnas koncentrationsläger då.

Det ena utesluter inte det andra. Det ena behöver inte vara bra för att det andra är dåligt. Men det handlar ändå om olika saker.

Jag skulle vilja säga att bara majoritetsbefolkningen kan missa en avgörande skillnad mellan rasistiskt våld och våld i en mer generell mening. Men jag antar att det finns tillräckligt många minoriteter som hellre vill ha en klapp på huvudet av den förstnämnda gruppen än att stå för det som är rätt.

För Fidel Ogu må vara en extrem nyliberal som vill avskaffa välfärdssamhället, for all we know. Han kanske tycker att arbetare ska leva på svältlöner för att de är lata jävla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att förtjäna samma respekt som de framgångsrika företagsledarna.

Vi vet inget om hans åsikter och det visste inte heller de nazister som attackerade honom.

När han kliver av ett tåg och knallar omkring på torget behöver han inte vara rädd för att AFA-folk ska springa fram och hugga honom med en kniv.

En sån sak förstår man tydligen inte i Sveriges mittfåra idag och det gör inte Janne Josefsson heller.

Och varför skulle han? Tji fick jag som hoppades för mycket av mannen som häromåret rasade mot media på Svt:s debatt som gäst, talade om hur rasistiska människor var ”livrädda” över det faktum att flyktingar skulle flytta in i deras orter och anklagade bland annat Aftonbladet för att hysa ett ”folkförakt” för att man valt att stänga dörren för rasistiskt hatpropaganda i kommentarsfälten.